28 and ADHD -
All Collected -
Love Created -
Said No 2 Death -
The Drug and Me -
To Cosy To Function
Becoming Mad
Varmt välkommen till Madellen.se
Denna blogg drivs utav mig, Maddie "Madellen" Lane i syfte att nå ut till så många som möjligt, öppna ögonen på dem som envisas med att blunda och alla er som tror att ni kämpar i ensamhet. För att skapa en förändring i vårat uppenbart ickefungerande samhälle, där ungdomar med psykisk ohälsa alltför ofta tas på för lite allvar och nonchalleras. Där det förskrivs läkemedel, framförallt insomningstabletter men även lugnande i form av benso i obeskrivliga mängder, hellre än att erbjuda samtal, terapi, psykoterapi eller kris och traumastöd. Dessa tabletter är alltsom oftast väldigt beroendeframkallande, men även bevisat skadliga för hjärnan i det stora hela.
Vi lever i ett samhälle där man tror sig kunna laga en våldtagen tonårstjej med tabletter och bältessäng. Där tusentals och åter tusentals röster aldrig får komma till tals. Där deprimerade medborgare låses in under sinnessjuka förhållanden tillsammans med andra, som dömts till vård efter exempelvis övergrepp, sexualbrott mm. Vi befinner oss i en tid då myndighetens ord alltid sägs vara sanning och medborgaren far med lögn. I det stora hela simmar vi omkring i en gråzon, uppgivet sorgsna, ilskna och sällan tagna på allvar. Tills den dag vi väljer att agera genom självmordsförsök, drogmissbruk, kriminallitet mm. Men, den dagen är vi enligt staten så illa därann att vi behandlas utifrån det och spenderar år med att försöka överbevisa dem som inte kan överbevisas.
I mitt fall gick jag från att vara utbildad missbruksbehandlare och mentalskötare med arbetserfarenhet både från de statliga psykiatriska slutenvårdsavdelningarna till de privata hvb-hemmen för barn och ungdomar. Platser som egentligen inte varit annat än förvaring åt de "misslyckade" och "blodsugande" samhällsparasiter de då anses vara. Där deras rättigheter bara varit ord i lagboken, men aldrig tagits på allvar. Där personal inlett relationer med de deprimerade och fullkomligt trasiga, utsatt de utsatta individerna för övergrepp, strimlat deras handskrivna ord som omsorgsfullt skrivits ner på papper med hopp om att deras berättelse ska bringa rättvisa. Strimlade i pappersförstörare utav läkare, sjuksköterskor och mentalskötare till att bli remsor utav hånflin, där de sedan samlats i fika rummet för att under fredagsfikat nonchallera alla de patienter som går igenom de mest ensamma, uppgivna stunder i sina liv. Medborgare som tillochmed fråntagits rätten att kunna överklaga utan att veta om det. Människor som ingen ser, psykfall som samhället håller inlåsta. Trasiga barn som vi säger oss behandla. Ingen ser, det vi som nyanställda bevittnar. Ett Sverige i full förnekelse, där människan väldigt sällan blir hjälpt utan snarare hospitaliserade eller livrädda för att återvända ut i samhället.
Jag är 28 år idag. När jag var 8 år skrevs jag in på BUP.Idag vet jag vad som präglat hela min uppväxt. Rädslan för att inte bli tagen på allvar, bli lämnad och nonchallerad. För det är vad jag blivit. Då jag fyllde 11 år skrevs jag in på Socialtjänsten i Järfälla. Jag var under hela min skoltid stammis hos skolsköterskan, kuratorn men även på vårdcentralen. Jag var säker på att jag var sjuk, att jag skulle dö. Men jag kunde aldrig förklara hur jag riktigt kände. När jag var 27 år hittade jag mängder med skolböcker från då jag var sex år och gick i förskoleklass. Jag tecknade otroligt bra, och skrev långa berättelser om mörka skogar, tornados i kolsvart, pratbubblor med texten HJÄLP MIG, men också sagor om flickor i min ålder som lurades hem utav äldre gubbar där de bands fast. I hörnet utav mina hundratals sagor lyser guldstjärnor och lärare har skrivit "Spännande berättelse. Bra Madelene"...
Jag har haft en obehaglig känsla av att jag utsatts för någonting under min barndom och jag har alltid haft svårt att dricka vatten. Känslan av att drunkna är obeskrivlig. Vid 27 års ålder bekräftar mina två kusiner att dem har samma minne om "duschen, där på övervåningen hos farmor och farfar". Tilläggas kan att vi inte haft någon nära kontakt under våra uppväxter och mellan oss skiljer 10 samt 20 år. Det vi har gemensamt är att vi är de äldsta döttrarna till respektive barn åt vår farmor och farfar.
Jag har också levt i relationer med äldre män från och till sedan jag var 15 år varpå jag under två års tid utauktionerades utav min pojkvän till diverse otäcka ting.Jag var en "sak" och jag gav honom pengar. Samtidigt var jag en skam, ett luder och hans att slå till marken. Mna föräldrar och syskon förstod aldrig varför jag alltid kom sent hem om kvällarna och vad som ifrågasattes var alltför sällan hur jag mådde, men istället "hur fan jag tänkte, då det faktiskt var skola dagen därpå". Ingen visste, att jag lät killar i skolan, men också äldre killar och män ta vad de ville ha, med syftet att skada mig själv. Idag vet jag efter utbildning och arbete att jag hade ett extremt riskfyllt självskadebeteende där jag skadade mig själv genom intima relationer, istället för att ex. skära mig.
År 2013 blir jag drogad med GHB. Då har jag aldrig tidigare provat en enda drog och resultatet blir en våldtäktsutredning där sperma hittas men ingen förövare. Samma år mister jag två vänner som plötsligt dör, och ett tiotal vänner som lämnar mig då dem inte anser sig klara av att hantera min sorg. Min särbo likaså. Jag förlorar mitt fasta arbete pga arbetsbrist och vägras sjukskrivning vilket resulterar i att min ekonomi för första gången rasar, men då i lavinfart. Under denna tid är jag konstant hjälpsökande, men erbjuds bara beroendeframkallande läkemedel och till hösten ev en kuratorskontakt.
I Augusti 2013 är jag så slutkörd, då jag tvingats ta tre extrajobb under sommaren för att förhoppningsvis överleva och kunna behålla mina och barnens lägenhet att jag måste be deras pappa ta barnen under hela veckor för ett tag så jag kan arbeta ännu mer. Och så blir det. Men det räcker inte.
Den 8 September 2013, med kratta i handen. Jag arbetar extra med min bror som trädgårsdmästare och får rycka in vid behov. Min telefon ringer och jag meddelas att jag blivit nekad försörjningsstöd och samtalsstöd från socialtjänsten ännu en gång. ( Veckan innan har dock en socionom på kommunens växel tipsat mig om att besöka RFSL.se för tips ocjh råd om jag kan tänka mig att sälja sex. "Det är ju trots allt laligt i Sverige". Min bror hör samtalet på högtalare och jag känner mig förskräckt om än glad över att samtalet bevittnats utav min bror. Han som alla alltid tror på, när jag påstås ljuga. Dock menar Socialtjänsten i Järfälla att jag såklart ljuger eller har hört fel. Och att motbevisa dem...
Samtalet efter detta är från Prima Vuxenpsykiatrin i Järfälla som för tredje gången meddelar att min första samtalstid måste flyttas då det dubbelbokats. Strax därpå bekräftar EON att elen om någon dag stängs av. Allt går väldigt fort för att avslutas med att jag får veta att min killkompis tagit sitt eget liv. Där, då bestämer jag mig. Jag vill inte ta mitt liv, inte lämna mina döttrar (då sex och fyra år gamla) men jag måste hitta ett sätt som får mig att orka leva vidare. Bara ett tag åtminstonde. Jag behöver ny kraft, energi, lite jävlaranamma.
Så, med min utbildning i bagaget, arbete med barn och ungdomar som har ADHD och det faktum att alla över femtiotalet läkare jag träffat under mitt liv trott att jag med all säkerhet kan ha ADHD jag med, men aldrig skickat mig på utredning bestämmer jag mig för att börja självmedicinera med Amfetamin. Jag har viss erfarenhet och har sett hur människor blivit till helt andra, fungerande individer då dem satts in på concerta, metamina etc. Dessutoom har jag en vän som använt det intravenöst i flera år och lyckats sköta arbete, familj och hem klanderfritt. Det syns inte ens på honom.
Så jag samlar min familj, pappan till mina barn och bestämmer mig för at gå ut med det offentligt. Jag mailar chefen på Socialtjänsten och hoppas ännu en gång på att tas på allvar.Tio timmar efter jag mailat är min ekonomiska situation i det stora hela utredd och mitt hem är räddat. Tio timmar efter att jag mailat och berättat hur jag börjat självmedicinera har de ordnat allt ekonomiskt, de sagt sig inte kunna göra under tio månader.
Dem var skyldiga att hjälpa mig, vilket jag visste om. Men vad gällde samtalsstöd, terapi eller kontakt med missbruk/vuxenheten i kommun föll i glömska tre gånger och de lovade att denna gång så hade dem "faktiskt klickat på sänd" i ansökan till Socialtjänsten i Järfällas Vuxenenhet.
Med detta sagt. Den 9 September 2013 påbörjade jag en självmedicinering med Ametamin. Jag gav all ärlighet, men inga reaktioner kom. Ingen agerade. Inte ens socialtjänsten. Jag ansågs fungera bättre än någonsin.
I 20 år var jag hjälpsökande. I 20 år var jag aktuell hos BUP och Socialtjänsten. Jag gjorde två allvarliga självmordsförsök under tonåren och skadade mig allvarligt på diversevis. Men aldrig med droger eller alkohol. I 20 år fanns jag som hjäläpsökande medborgare men inte en enda utredning gjordes.
Jag har våldtagits, misshandlats, dumförklarats, ifrågasatts men också fått förklarat för mig hur jäkla stor skillnad det är på mig under påverkan utav Amfetamin. Utan att ha tagit det beslut jag tog då, så hade jag inte levt idag, Jag hade blivit en i statistiken som tagit mitt liv.
Vad som kom att kasta mig rakt in i väggen var människor i min omgivnings rädsla att själva bli upptäckta för vad dem utsatt mig och andra för. Deras lögner och min uppgivenhet då ingen ens ryckte på axlarna över hur jag "fick knarka" och ha mina döttrar hos mig. Men också, det faktum att polismyndigheten och barnens pappa missförstod varandra den 5 Januari 2014 och storomade min lägenhet då jag och barnen låg och såg julkalendern på repris med orden "Du har sagt att du ska ta livet av era barn": De erkände att de hört fel via poolisradion, men skrev i sin anmälan till socialtjänsten som om det aldrig varit ett missförstånd. När barnen då tagits ifrån mig, den mörka, iskalla kvällen då barnen kramat mig och lånat ut sina nedgråtna mjukisdjur och slitits ur min famn, trots att jag på egen hand valt att sluta medicinera med amfetamin för att kriga mig till en neuropsykiatrisk utredning med hopp om insatt ADHD medicin på recept ch varit bevisat ren i över 22 dagar och anmälan från barnens pappa till polisen var ett "missförstånd" orkade jag inte mer. Jag kröp genom hallen in i mitt sovrum och ringde ett samtal. "Jag vill att du visar mig hur man injicerar Amfetamin"...
Det var det bästa och samtidigt mest riskfyllda beslut jag fattat. I April 2014 låg jag till följd av en infektion i hjärtklaffen med en dödlighetsprocent om 95% och överlevde mot alla odds. Allt började efter åtta veckor på Huddinge sjukhus se ut att ljusna. Jag gavs fortsatt vårdnad om barnen och kände mig full av energi och målmedvetenhet. Jag skulle få min utredning och dessutom medicineras. Ett löfte min läkare gav mig och mina närstående under ett kort nätverksmöte den 5 Juni 2014 som pågick i max 25 min. Min läkare lovade meddela psykologen och jag skulle få sätta igång.
Två veckor senare ringde jag Prima Vuxenprykiatri och undrade vart min tid blivit av och varför min läkare Erik Hellstrand ej hört av sig? Till svar fick jag: " Är du säker på det? Erik flyttade till Norge för att jobba för lite drygt två veckor sedan och jag ser ingen journalanteckning om att du ska träffa en psykolog eller utredas. Du får återkomma efter helgen så får vi se om du kan träffa en ny läkare och börja om.. Erik har ej lagy över ansvaret om dig till någon annan läkare heller, men det har ju varit en hel del inhyrda doktorer hos oss, så det bästa är om du återkommer i höst":
Det var som den värsta loska, största käftsmäll jag åkt på. Jag orkade inte längre. Men det fanns någonting jag visste skulle få mig att orka vidare. Kunna knuffa mig framåt att nå till hösten 2014. Det sylvassa sterilierade. Det illegala men oslagbara. Så jag fattade ett nytt beslut om att använda amfetamin de dagar jag annars bara ville avsluta allt som var jag. Och jag fortsatte vara ärlig.
Idag finns det bara en sak jag önskar ogjord och det är det faktum att jag återigen sa som det var.
För hur bra jag än ter mig, fungerar och besvisligen är som medborgare, vän, dotter, syster men framförallt mamma och egen individ på Amfetamin intravenöst så säger några bokstäver i lagboken att jag är en olaglig medborgare och med det anses jag ej förmögen att ta hand om och sörja för mina barns säkerhet.
Men det här gången är jag starkare än någonsin och framförallt så är jag inte rädd.
Åtminstonde inte i skrivande stund. För jag vet precis, hur jävla fantastisk, harmlös och underbar jag är och det oavsett om jag skjutit centralstimulerande medel rakt in i armen.
Jag är mitt i min värsta mardröm. En mardröm som mörknar i takt med hur människor nonchallerar sanningen och agerar utav okunskap. Med en familj som bortförklarar hur dem håller sig undan med att jag använt narkotika (oavsett hur bra de själva säger att jag ser ut att må, klarar av osv) .
Jag är påläst, erfaren och full utav jävlar anamma.Och jag vägrar lägga mig platt och ge dem rätt i hur jag skulle vara en farlig, missbrukande mor. Jag fattade ett beslut, vilket var detta. Och jag står bakom det och den jag är. För om jag ger upp, blir jag ytterligare en utav många. Och jag har bestämt mig för att detta aldrig ska ha varit förgäves.
Jag tänker vara skillnaden som gör skillnad.
Och jag tänker fortsätta vara sann och framförallt vara jag.
Jag är berädd att ge allt för att kanske, även om chanserna är små - kunna förändra vårt Sverige.
Nästa tjej eller kille i min situation kanske inte orkar lika långt.
Så jag har bestämt mig fö att orka några steg åt er...
Välkommen.
Kontakta mig: [email protected]
Youtube: Maddie Mayday Lane
OBS - Vill tällägga att jag absolut inte förespråkar droger på något vis, eller tycker att det är en lösning. Det var vad jag tog till, då jag var livrädd för att inte orka längre och DÅ ge upp.